Tumult i idyllen

Akira hämtades upp i Ropsten efter att jag lämnat Sissi och Mikey i stugan. Nu snackar vi separationsångest! Så ledsen hon var när Lena stod kvar. Det är ju bara fyra kilometer till stugan så det gick bra att köra med en ylande Schäfer/dobermann/labrador blandis i knät. När vi var framme vid Grönsta så tog vi en inskolningspromenad på gärdet. Det blev jättebra. Hon är fantastisk på kommando. Kom, sitt, ligg, stanna kvar. Allt gör hon med stort engemang och vilja. Vid stugan fick Akira sitta fast medan jag lät först Mikey och sedan Sissi bekanta sig med henne. Det gick utan problem. De accepterar varandra alla tre.

Film om när Sissi träffar Akira ;

http://www.youtube.com/watch?v=1OVrlSykug4&feature=youtu.be

Efter en timmme tänkte jag att det är bra med en längre promenad för att ytterligare fasa ihop oss eftersom vi ska åka bil hem senare. Nu börjar det bli jobbigare. Sissi och Akira är båda på sin vakt mot joggare och cyklister. Jag valde att ha dem i löplinekoppel och Mikey lös. Han är lugn och springer inte på människor. Lite si och så med andra hundar men ingen blir direkt skrämd av honom. På Lidingöloppspåret på väg ner mot Trolldalen kommer en cyklist på hög fart i nedförsbacke bakom oss. Jag halar in hundarna medan han bromsar så det krasar i gruset och alla hundarna blir skrämda. Sissi och Akirka skäller och går till ”anfall” som jag efter lite strul med kopplen lyckas få under kontroll. Mikey är borta! Vi väntar och ropar på samma ställe i tio minuter. Han är puts väck. Antingen har han sprungit framåt hem till Kompassvägen eller tillbaka till stugan eller irrat bort sig i skogen. Jag väljer att gå tillbaka. Det känns som en bit av mitt hjärta är slitet ur kroppen. Fy vilken oro! Ingen Mikey i stugan … Vi åker till lägenheten. Ingen Mikey. Teddy och Phillipa får ta hand om Akira och Sissi som känner min oro och själva är stirriga inomhus. Jag cyklar iväg och tänker att Mikey trots allt väljer att gå samma väg hem som vi brukar. Vid Kyttinge parken hittar jag honom! En filmscen uppstår. Jag slänger cykeln och vi springer emot varandra och omfamnas i tårar och glädje. Han får vatten – och han är törstig – och sedan kan vi gå hem, lyckligt återförenade.

Det lugnar inte riktigt ner sig hemma för Akira. Hon är orolig och piper. Jag stänger in mig med alla tre i sovrummet och till slut kommer även Akira till ro. Under natten har hon vaknat några gånger och gnällt. Druckit vatten, hoppat i och ur sängen. Vi går upp vid halv sex och jag bestämmer mig för att ge dem en riktigt lång och rolig promenad längst vattnet. På stigen dyker plötsligt en fågelunge upp som inte är helt flygfärdig. Med halv utfällda vingar stapplar den fram som ett lätt offer för alla tre hundarna. Döm om min förvåning när mina kommandon (nåväl jag blev ordentligt skarp) får dem att sätta sig och låta bli fågelungen. Ett fint ögonblick efter all möda med att få kontroll. Vid vattnet blir Sissi och Akira saliga. De gräver, badar, leker … De kunde gå lösa hela promenaden och lekte loss ordentligt. Akira simmade långt ut och hämtade pinne gång efter gång. Sissi grävde hellre ner den. Mikey hade lärt sig något sedan sist han åkte på sandplurrning men var med på ett hörn i allafall.

I skrivande stund sover alla djupt och fint och det känns mycket bra ..

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s